Genom tid och rum. (Palme-mordet)

Det har sedan Stig Engström pekades ut som – någon som iallafall kunde jobbas vidare med av åklagaren i Palme-utredningen pratas mycket om att detta utpekande inte var rätt. Det stämmer. Det var fel. Men det är bara en tradition och logiskt utpekande. Varför?

Redan PKK- spåret fyllde en funktion. Inte för mordutredningen. Dock för Socialdemokratin. Olof Palmes akilleshäl var utrikespolitiken. På det sättet att väldigt många, inte bara socialdemokrater upplevde det som att Palme var ointresserad av inhemska frågor. Detta i en tid då internationellt ekonomi och värderingar byttes ut. I mitten på 80-talet började Thatcherismen och Reaganismen slå igenom. Nationalism med kasino-ekonomi byggd på kortsiktighet och lån. Då åkte Palme till Castro och Mugabe.. PKK blev därför perfekt som mördare. Om detta hade kunnat ledas hela vägen till internationell kris och avståndstagande hade det spelat Ingvar Carlsson regimen rakt i händerna. Ett nytt fokus, inåt och en brytning med otacksamma invandrare. Mördare i tiden.

Pettersson var egentligen samma sak. Socialismen och kommunismen drog i slutet på årtioendet sina ryckningar som en fisk på land. Socialdemokratin ville ses som parti som var ansvarsbärande för en god ekonomi och börs. Finansvalparnas husse. Gärna skumpa på Cafe Opera helst utan uteliggare inom synhåll. Det offentliga var nu för dyrt. Lånestrategin för välfärden började knaka. Vips! Palme-mördaren är en av samhällets olycksbarn. Någon som luktar hembränt och 70-tal. En otacksam dåre som inte fattade bättre. Någon man inte längre ville ta rygg på. En mördare i tiden.

Vår tids store satan för den rödgröna regeringen är en vit man i villa, vapen intresserad och Höger. De senaste åren har vi fått oss till livs att dessa individer är faran för planeten, minoriteter och allt annat under solen. Dessutom har ungdomen idag lärt sig via diverse mindre bra TV och poddar att mördare är s.k profilbilder och går att vetenskapligt räkna ut. Allt via kunskap i ämnet från USA. (Låt mig påpeka, Olof Palme mördades i Sverige 1986,,) In på scenen kastas Stig Engström. Mördaren i vår tid.

Nu frågar du dig, kan verkligen Socialdemokratin vara så här cynisk? Välja mördare efter tidens behov. Jag säger som Olof Palme; politik det är att vilja.

Dont take your guns to town (Palme-mordet)

Bloggen uppstår. Inte med fotboll utan några spridda tankar kring Palme-mordet. I morgon kommer beskedet. Vi ska få gåtan löst.

Varför?

1. Alla sociala media poster och inlägg om mordet skadar Socialdemokraterna (S). Bilden av Olof Palme fläckas mer och mer. Till och med väldigt ansedda journalister kan nu skriva  att OP var otrogen och äktenskapet i blåsväder. Det är rätt häpnadväckande. Faktiskt. De flesta intervjuer görs med folk som hatade OP och är väldigt snabba på att kommentera dagens post-hösten2015 Sverige negativt i någon bisats när de ändå får nyllet bakom en mikrofån. Allt detta solkar och försämrar S image. Googlar du Palme – får du 1000tals med nesättande omdömen. Om personen och S politik.
2. Vad får S för skattepengarna som pumpas in i Palme- utredningen numera? Ovanstående samt sarkasm om vansinniga utgifer 2020. Bättre då att se till att göra rent hus. Stoppa flödet av dålig PR och pengar. Money talks.
3. Om man kan hitta en lösning som dessutom är bra i tiden för S är det att gå ut med huvudet högt. En arg kapitalist. Vapengalen högerextremist eller kanske OP mördad i kampen för att Black Lives Matters (Sydafrika) så är det vinnare för S 2020. Är jag cynisk och kall? Absolut. Och det är jag för att mordet på Olof Palme blev politik. Det blev det under alla år och är det även imorgon. Varför S kan vända bort från åsikten att Christer Pettersson var mördaren är pga Lisbeth Palme. Av partilojalitet stödde man henne in i döden om att CP var skyldig. Nu är det nya tider. Nya behov.

Farväl lev och lär. (MalmöFF)

I mitten av juli när Tour de France är som hetast och Premier League spelar första träningsmatcherna i Fjärran Östern luktar det Europa upp till Skåne och Malmö. En doft av höst. En god arom.

Nu är det dock farväl till Euorpa för i år. Denna säsongen. Inte farväl till spel om SM-guld men i jämförelse med att slå ut FCK och gå till gruppspel i Champions League är Allsvenskt guld som att skryta med att ha största gården i byn. En storbondes vardag.

Kommer MFF leva och lära av detta? Jag tvivlar. Faktiskt.

Låt oss se på några trender.

Ett. MFF är numera ett bättre bortalag än hemmalag. Kolla in Allsvenska hemma & borta tabellerna. De matcher jag sett live i år, Djurgården, Norrköping, Vardar & Sirius har varit lidande. Vidöppet bakåt, trubbigt framåt. Likt en bil som fastnat i 3ans växel.

Två. Vad händer i pauserna? Laget är betydligt sämre i 2a halvlek än första. Sirius var det en låååång paus, laget kom in efter motståndare och domare. Spelare fick instruktion vid linjen innan avspark dessutom. Vad gjorde de i omklädningsrummet? Snackade om dryck på grillfesten? Igår var det som all energi hade gått ur laget. Något är seriöst fel.

Tre. Det gick att se i cupfinalen och mot BoIS förra säsongen och igårkväll mot Vardar. Denna trupp är inget underlag för ett bra cuplag. När det står och väger, är timmen noll viker sig spelarna. Stora i orden, små på jorden.

Alltså, ett bortalag som inte vill ha kniven på strupen och de verkar dessutom ha fikapaus i stället för paus. – De gapar dock mycket och gärna i media om sin storhet.

Det känns som att många spelare har utgående kontrakt inte är en kris ( den har vi nu) utan en möjlighet framöver att få in lite äkta vinnarskallar i Malmö FF.

Allsvenskan har blivit bättre på senare år. Östersund, Sirius, JSödra är spelande lag. Tjonggäng som TFF & HIF höll inte i nya konkurrensen. IFK Göteborg börjar ramla neråt.. MFF har inte så lätt längre att spela ut och dominera. Segermål, uddamålsvinster sitter hårt inne. Häng på utmaningen och bygg något bättre än det här gänget, tack.

Det kan bara bli bättre.

 

 

Innan allting tar slut. (MalmöFF- Vardar.)

”Even the loosers, they get lucky sometimes” som Tom Petty skaldade under sin storhetstid. Igårkväll kunde Vardar stämma upp i den refrängen tackvare ett MalmöFF som gjorde sitt bästa för att inte göra mål. Var det inte envägsfotboll på antingen höger eller vänsterkanten enbart så var det intern tävling i att daska bollen ut på parkeringen istället för i målburen. (AC vann, btw)

Det var ett allas kollaps, formkurvor som korsades och en inte så liten aning hybris som gjorde att det bara blev 1-1. Många hävdar att MFF var bättre laget men om.. ett lag sätter 1 chans av 3 och det andra har 20-talet chanser är det förstnämda vassare vid oavgjort resultat. Tugga och svälj det.

Jag kan inte direkt säga att MFFs anfallsspel ser ut att platsa i CL och för den delen ser inte det speciellt bra ut bakåt heller. Det är jämna plågor. Vardar kunde gjort sitt mål redan i första halvlek när de sågade sönder MFF-backarnas positioner totalt två gånger. I det läget trodde en ju att förtrollningen om 0or på hemmaplan skulle hålla. Därför var Vardars ledningsmål dubbelt chockerande. För publik och spelare som verkade leva i en gigantisk bubbla om MFFs enorma storhet som Europa-lag.

För många spelare som fått oförtjänt beröm för att peta in bollar på övertid mot allsvenska bottenskrapet höjer sig inte när det behövs de lunkar på i sin hybrisbubbla. För många supportrar har också bara sett vårar med MFF i nuläget. Bara framgångar och vinster. Vi som varit med lite längre än 2012 vet att det är enkelt att bli fet och nöjd och sluta jobba för framgångar i den malmöitiska luften. I den bublan har en del spelare avvecklats istället för att utvecklas.

Cibicki, Rakip är nära att bli luftbubblor. Intressant att se hur spelare som har varit ute och rört på sig i fotbollsvärlden (typ Lewicki) tar sig i kragen och hittar nytt liv när det tar emot. Samtidigt ska väl inte de två mest defensiva spelarna på planen, Brorson & Lewicki vara de som var bäst efter en hemmamatch i en kvalomgång mot ett lag det bör bli vinst mot, eller?

Spela i Alsvenskan och Europa är annorlunda. I Europaspelet kräver att smälla på riktigt ordentligt och grisa till det det grövsta när det behövs för ett resultat. Att filma inkastade saker vid en inspark tex. Under Åges dagar hade vi spelare och ledare som behärskade denna viktiga del av spelet. Att gå under skinnet på motståndaren. Gårdagens MFFare såg mer ut som lyckliga boll-kallar som fick gå in till avspark med sina idoler.

2-1 igår hade visserligen varit bättre än 1-1 på papper. (Men det hade ändå varit fortsatt knepigt inför tisdagsmatchen.) Nu är läget att MFF måste ju vinna eller få 2-2 eller högre. Därför var den där projektilen i ribbansundersida makaber, speciellt med tanke på Vardars millimeter stolpe-in tidigare. Mål förändrar match.

Två dagar efter match: Malmö FF – Djurgården

Fotbollen har sina sätt att berätta en berättelse. När egna laget är lite småkasst, är ett knep att komma undan den debatten att hylla motståndarna. I efterhand. Bröla om vilken fantastisk match de gjorde. Efter MFF-DIF fanns sådana tendenser. Varför inte tom utnämna DIF till guldaspiranter?

Eller så fungerar ju en domardebtatt bra. Röda, gula kort? Något som också flyttar fokus från problem med spelpotensen. Är det f.ö inte märkligt att MFFs publik alltid är så missnöjt med hur domaren blåser? Laget vinner mest i svensk fotbollshistoria men alltid låter det på Malmöpubliken som om deras lag kämpade i bottenstriden i div 4. Ungefär. Skriker efter gula kort på motståndarna som det skulle vara något viktigt. Märkligt mentalt fokus.

Under hela matchen ledde MFF all statistik. Bollinnehav, avslut, pass%. – Och lite till. MFF var alltså på alla sätt bästa laget, dock som i de tre tidigare matcherna i årets Allsvenska var det fattigt på skapade chanser, avslut. Kreativitet.

Det var fattigt på Wolf! Eikrem fattas MFF denna vår. Laget som spelar nu kör någon sorts tjongboll hela natten lång i sitt anfallsspel. Det är väldigt fantasifattigt. Bra för lite obegåvade anfallare dock, bara att knata på i djupled. Ser bra ut på håll.

Skapar dock väldigt lite. I det stora hela. Jag saknar instick och andra Wolfiska finesser.

Var Djurgården dåliga? Ja. Deras passningsspel var mystiskt. Om det fanns läge slå öppnande boll på yta, slogs sidledspass. Och tvärtom. Det var den oerhört överskattade Kim Källström som ställde till det mest för stackars 08orna. Forwards höll boll för länge och för kort tid. Backarna mest med för att vara med. Så brukar alltid deras backars öde vara. Säg mig en spelskicklig back från det laget någonsin och jag ger er en lyckad Erkin Zengin match i retur. DIFs mål var en synnerligen korrekt straff & ett, låt oss säga- , pinsamt försvar från MFF mål. Bra uttnyttjat, fast det fanns inte fog i matchbilden för en ledning. Inte alls.

Nu blev det rätt till slut pga att norrbaggarna kom in och tillförde den kreativitet som saknades. Seger och alla var i lalaland. Småsaker förstorades upp och gjordes till hjältedåd. – Att knappt en fruktbar passning slogs innan 60e minuten glömdes i yran. Det är bara att hoppas på att lagledningen förstod missarna i laguttagningen och gör om rätt framöver.

Ett massivt skönheltsfel i årets MFF är att Brorsson spelar med no 31. Det är ett ishockey-nummer, speciellt reservmålvaktens. Detta bör rättas snarast. Mitt sista kvid denna vinstkväll.

Bäst: Att det till slut blev seger.

Sämst: Dessa lättstötta manshorder på bägge ståplats som ska tävla i vara våldsamma och osmakliga mot varandra.

Tisdag Morgon. (MFF, Henkes HIF & Chapecoense)

Några läsare har kanske undrat om det här med MFF och tränarbytet. Om denne bloggare nu inte var något större Kuhn- fan under MFF-tiden, tvärtom skrivit att inget förtroende finns, varför då NU börja hoa om att det är fel att byta ut honom?

Bra fråga.

Låt mig vara lite pedagogisk. Om en säljare i en affär är ”årets säljare” internt och dessutom har många nöjda kunder är det då rätt att sparka denne för att någon på lagret inte kan arbeta med honom? Eller att företaget tänker expandera säljområdet- och företagsledningen promt tror att säljaren inte kan ta steget till en större marknad, (trots påvisade färdigheter inom detta innan i karriären)?

Jag tror de flesta hade skrikit idiot till den företagsledningen. Allvarliga frågor om hanteringen av människan i detta drama hade tagits upp. MFF-supportrar är ju så intresserade av värdegrundsfrågor när det kommer till plats för träningsläger men när arbetarklubben beter sig illa i arbetsmarknadsfrågor, sparkar folk som den värste brukspatron är det tyst. Så tyst.

Tänk dessutom på;  30. 21.3.6 60-26 66 poäng -för att sparkningen av Kuhn ska vara berättigad ska alltså 67 poäng spelas in i nästa Allsvenska. Guld, självklarhet. Avancemang till CL- gruppspel och Svenska Cup-vinst 2018 ska också finnas med i kravbiten. Jag tvivlar på att blir facit.

Därför ser jag tränarbytet som onödigt och ett utslag av intern hybris och vedervärdigt chefskap.

Det händer ju dock lite kul också i skånska fotbollen. Henke Larsson har lämnat Helsingborgs IF. Till slut avslöjades inkompetens, negativ personlighet & dåligt omdöme inför hela svenska fotbollsfolket. Denne tränare ville ett stort antal journalister se som efterträdare till Hamrén. .. Herregud. Ibland har vi tur. HIF går nu vidare med ännu mer inavel i ledarstaben. Sanningen är väl den att ingen utifrån ville, hur mycket de bönade och bad. Vi lär aldrig få veta någon undersökande lokal journalistik kring denna klubb existerar som bekant inte.

I skrivande stund går dock tankarna till Chapecoense.  Torino, Man Utd är andra klubbar som drabbats av liknande tragedier. Fotbollsklubbar reser mycket. I stort sett alla dagar. Olyckor till och från träning händer också mer & mer. Detta är riskbaksidan med elitfotboll. De badar i pengar och ära men det finns faror. Mitt hjärta skriker av smärta, ett skri som går ut till anhöriga & skadade i denna tragedi.

Dom som försvann.(MalmöFF)

Sparkningen av Allan Kuhn & anställningen av Magnus Pehrsson som ny tränare i MalmöFF har rört upp sydländska känslor. På många sätt.

Även om jag är förvånad över det Kuhn-hat som brakade loss på sina håll, förklarade det sig rätt snabbt. Det kom ifrån individer som hyllar MFF oavsett. Allt klubben gör är bra. -Så det är bara att ta med en nypa salt. Oviktigt i det stora hela. Individer som inte tänker själva utan bara följer överheten är visserligen farliga på sitt sätt men samtidigt förlarar de trovärdighet. Förlorar stort.

Problemet med allt som hänt är, enligt mig

• Att orsaken att sparka Kuhn och ersätta honom med en synbart sämre tränare är inte verbaliserat av klubblednngen. Inte ens nära att ge en hållbar förklaring. Därför blir handlingen enbart underlig – i bästa fall.
• Varför stod lagkapten Rosenberg i TV och pratade sig varm om Östersunds Potter? Bara timmar innan Pehrsson presenterades. Underligt? Bara början på den tanken
• MFF verkar ha en grupp, en stab som tränar laget, ett grupparbete. Pehrsson verkar vilja ta en roll i denna. Det är ju i sig självt bra men – i längden är detta rätt för klubben? Kommer nya impulser in. Utvecklas spelarna. Viktiga frågor.

Allt detta är höljt i dunkel. Det är mysterier. I ett serievinnande lag. Vi pratar ett extremt märkligt förfarande här. Chelsea -style, typ.

Frågan blir i längden vilken klubb MFF vill vara. I många MFF-kretsar räcker det med att vinna. Och allt är ju bra för det gör klubben. Jo, men Norling, Pep, Hareide och i viss mån Kuhn har kommit in och gett perspektiv, frisk luft. Pehrsson känns tvärtom. En klubbledningens, sportchefens nickedocka som bara ska säga; ja och javisst.

Där ligger problemet för mig. Om nu någon undrade ..

En Himmelsblå Drog.21 november. (MalmöFF)

Jaha.

Där satt en med skägget i brevlådan. 250 tecken skrivna med inspiration från Kents ”Förlåtelsen” på temat i Malmö läker ett SM-guld alla sår. Allan Kuhns jobb räddning av ett SM-tecken analyserades, – pang boom! och texten var helt inaktuell. Malmö FF sparkar Allan Kuhn- trots SM-guldet. Ett för klubben extremt steg.

Tänk efter – bara på senaste åren i pågaminne har Rolle Nilsson (med Mats Gren) överlevt usla resultat, tom Norling överlevde trots han hade en spark i ändan att undvika sen första dagen. Alla överlevde de småpåvarna i klubbledningen och de uppblåsta egon som finns i spelartruppen. Så Kuhn måste ju ha varit alldeles bra på att hålla ett trevligt, proffsigt yttre som dolde total galenskap eller liknande. Varför skulle annars nämnda tränare överleva och inte Kuhn?

Jag hade inte haft något emot att se Kuhn sparkad efter CupFinal hemskheterna. På studs, samma kväll. Men nu? När han fick igång yttrarna Berget & Eikrem. Fick poäng ur Jeremejeff och briljans på mittfältet med Adu & AC. Ordnade bättre bollspel av backarna. Spelet satt bättre & bättre, coachningen utvecklades. Men nejhä. Förlusten mot Östersund var visserligen ett takikmisstag men övriga bottennapp, speciellt i cupen mot BoIS var minst lika mycket spelarnas. Så?

Är det för att det finns ”bättre alternativ”? I så fall. Låt mig kräkas långsamt i munnen. ”Tränare” i MFF verkar numera vara en duktig konflyttare och trevligt sällskap till de åldrande egona med diskutabel verklighetsuppfattning i spelartruppen. Och så klart en villig tunga att köra runt i klubbledningens bakdelar. Varför ens anställa utifrån när allt en någonsin bara kan bli är skyldig för förluster men aldrig ansvarig för vinst. De tillfaller de ädla gamla spelarna i staben. Så klart.

Tänk om MFF hade behandlat Bob Houghton likadant på 70-talet?

Är väl lika bra att göra inaveln total och kalla någon av dom infödda för ”tränare”  och stäng dörren helt utåt. Det är ju förutom knasigt i grundidén, ett utmärkt sätt att köra klubben i botten. Typ, Helsingborgs IF. Norling fick känna på allt det där men hade en hård kärna av supportrar som backup när det stormade. Kuhn hade inget. Han blev ett lätt byte, kanske är han dock till sist är en vinnare på dessa tråkigheter? SM-guld och fantastiskt facit på papper i MFF lär ge honom ett annat toppjobb.

Den andra vägen att gå är att ta in en riktigt stor erkänd tränare som väger upp övervikten, bokstavligen i MFF- båten. Någon som helt tar kontrollen över ”Tränar” – titeln i klubben. Det skulle nog behövas men jag gissar att även då kommer det att knorras och rynkas på näsan bakom hen. Illa kvickt. Tyvärr..

Allan i ett annat lite lyckligare firande..

 

Detta är den sista bloggen på temat ”En Himmelsblå Drog” från mig.

Stort Tack till er alla som varit med under året.

 

En Himmelsblå Drog. 27 september. (MalmöFF)

Då var det konfirmerat och klart. MFF är Svenska Mästare igen.

Inget nytt egentligen. I augusti och i september grundlade klubben seriesegern med att piska upp AIK, IFK Göteborg, Elfsborg, samt vinna Skånederbyt mot Helsingborg. I oktober smiskades ”svenska mästarna” IFK Norrköping upp på sin hemmaplan, dessutom. En rad av matcher som visade hur och var svensk klubbfotboll är bäst 2016.

MFF har genomgått diverse förändringar i säsong, blivit av med spelare som satte jaget före laget och fått rotera en del viktiga spelare i svåra situationer. Till slut föll allt på plats och ett bättre MFF steg fram i ljuset från Champions League skuggorna. Femte plats- laget, den tråkiga tunga sura pråmen byttes ut mot ett självklart flaggskepp för svensk fotboll.

Allan Kuhn har gjort ett bra jobb med truppen. Spelet har blivit bättre och även om en och annan plump, typ fel taktik mot Östersund, slunkit in är det av misstagen smarta människor lär. Kuhn verkar absolut kunna räknas in där. Cupspelet måste dock förbättras till nästa år. Det var INTE bra. Nog om det. Jag ser att spelet har blivit mer varierat beroende på motstånd och plats. Variation har blivit ett signum.

Självklart är inte alla lagledningar eller trupper fyllda av fantastiska utövare bara för att de vinner SM-guld. Det finns en övertro på att det är så. Framförallt bland MFF- supportrar. Det är bara att ta fram listor på ledare & spelare som vunnit SM-guld och förfasas. Det är inte ovanligt med individer som slunkit in på ett bananskal och fått titeln Svensk Mästare i fotboll genom åren. Något att ta med sig i tankarna.

Sportchefen bör göra en värdering av truppen och förbättra genom att ta in och sparka ut. Jag ser framemot att följa denna karusellen i den skånska vintern.

– Först ska helst HIF försvinna ur Allsvenskan utan att passera kval. Det hade gjort säsongen klassisk.

 

 

En Himmelsblå Drog. 24 oktober. (MalmöFF)

Saker man ser direkt vid åsynen av de taktiska tavlorna innan match kan vara väldigt avgörande. Åsynen av Östersunds 3-4-3 mot MFFs 4-4-2 med inåtfotade yttrar var en sådan känslan som kom var att – det var att vara beredd på allt. Om en sådan match ska vinnas måste en sådan avvaktande taktik genomföras med mycket aggressivitet och fria ytor för passningar. Säg så här; om laget är passivt och slänger bort bollen på närmsta motståndarben går det åt helsefyr.

Östersund spelar fotboll. Snabbt och genomtänkt. Kan vara förstörande när de behöver och mjuka när de behöver. Självklart är de som nya i serien lite ojämna. Det håller inte hela vägen. Alltid. De lagar sina misstag väldigt bra. Kort sagt, i lördags spelade Östersund den fotboll MalmöFF ska göra.

Vår vardag är fylld av fantastiska duos. Drutten & Jena, Björn & Benny, Bruce & Big Man, ja ni vet. Malmö FF har dock två duos som inte är fantastiska.Kari & Rasmus samt Lewicki & Adu. Dessa par fungerar inte ihop. Kolla siffrorna eller bara titta på matchen så är det omöjligt att missa. I lördags var det förhoppningsvis sista gången de spelade ihop, jag hoppas på en förändring framöver.

Men MFF leder ju serien, ska bara avgöra nu? – Jovisst. Men det laget som spelade mot Östersund är inte det som spelat MFF i serieledning. Detta laget var ett hopplock av de som blev kvar. De andra. Ihop fanns ingen energi eller kunnande. MFFs bästa lag skulle också satt minst 3 bollar på detta sorgliga urval.

Jag tillhör dom som inte tror att det blir bättre av att viss spelare går ut i media och ”rasar” över matchen. Peka fingrar och därmed bara öka på eländet gör inget bättre. Bättre då att se framemot och visa positivt ledarskap. MFF har sen förra sommaren haft svårt mot sämre lag i Sverige och många gånger gjort riktigt usla matcher i dessa sammanhang. De spelarna som kom in förra sommaren i föreningen är den röda tråden. Bara säger, det.

MFF har ingen guldfrossa eller dålig inställning. De hade värdelös taktik, fel spelare friska och fel ledare på planen. Därför fick Östersund spela sin match i lördags och MFF vara ruffiga, dåliga förlorare statister inför 20000 supportrar. Så är det ibland, det är bara livet.