Red Army Blues (Soviet War Memorial, Treptow Park, Berlin, Germany)

Det här med minne är svårt. När åren går blir alltid lite svårt att få ihop allt, som det egentligen var- skönmålningar, livslögner träder in och lägger saker som vi vill att det ska vara. De stora makthavarna, propagandisterna vet detta och när de ska skapa gemensamma minnesplatser jobbar de därför därefter.. som kommunisterna i Kreml gjorde efter vinsten i andra världskriget. Stora platser med övertydliga symboler användes. Det mejslades med stora hugg. ”Så här var det”, ”det som hände betyder detta för dig, lilla människa i nuet” var arbetsinstruktionen till formgivarna. På den icke-moderna människan var detta väldigt effektivt. – De som levde då var vana vid att få alla svar från överheten.

Dagens post-moderna människa är dock annorlunda. Vi vill söka själva, undersöka och fråga. Vi vill ha en personlig relation till ett monument, en plats. Därför är en plats som Treptow Parken i Berlin så intressant. En massgrav- 7000 (vissa källor säger 5000 dock..) av de 20000 döda sovjetsoldaterna som intog Berlin för att avsluta andra världskriget ligger begravda där. Det är en plats för hågkomst. En plats för sorg över människans svartaste stund, krig. En plats för stolthet och glädje att nazismen besegrades. En plats för sanning och lögner, också.

Ingången till krigskyrkogården går genom en triumfbåge i parkens sida. Man går rakt fram till en staty över moder Ryssland som begråter sina döda. En blick in i mitten och en imponerade syn av statyer i formation möter ögat. En paradgata i magnumformat leder besökaren rakt fram till, efter diverse stopp som berättar den sovjetiska versionen av andra världskriget, förbi själva massgraven för att leda en till en (järn)jätte. Nikolai Masalov. En soldat som enligt historien ska ha gjort en jättes insats för att rädda en treårig liten flicka under slutstriderna. Det är stort, det är väldigt.

En gång i tiden var detta nog övertygande. Modern forskning och världsbild ställer dock obehagliga frågor, i massor. Numera är detta ett empire burlesque mitt i Berlin, som tar 5000 döda i sin besittning och gör deras liv till brickor i en stats sjuka världsbild. Inte ens i döden får människorna bara vara, de blir propaganda spöken i marxismens tjänst. Det är obehagligt. Det är en sjuk plats.

NaziTyskland och Sovjetunionen startade andra världskriget genom att anfalla Polen, 1939. Två år senare i juni1941 blev vännerna fiender. Det talas lite, eller inget om detta inte helt obetydliga faktum i Treptow.. Historieförfalskning kallas det- fascister och kommunister gillar sånt, det och väldigt mycket annat har de gemensamt.

Jag tänker på Polen och jag tänker på tiden efter murens fall då parken vandaliserades och förföll. Hur tidens tecken biter på betong och stål satt att styra historieskrivningen och hur det med sanning går att bryta ner sådana tilltag. Tankar går till de anhöriga till de soldater som föll, som måste komma med sina blommor till  en sådan plats. Tänker på alla de överlevande soldater som Stalin sen sände till Sibirien för att dö i läger för att de hade haft kontakt med väst. De hade varit värda ett monument av något slag..

Jag hör Neil Youngs gitarrkasakader eka i huvudet, hans röst som skriker ”love” över musiken.. jag hör basen och trummorna från Crazy Horse pumpa i magen. Jag funderar på om den treåriga flickans mamma våldtogs som krigsbyte, om den lilla flickan sen växte upp i DDR? Blev hon en Stasianställd, agent? Blev hon ”en statens fiende” och satt i Hohenschönhausen? Lever hon? Neil Young & Crazy Horse ger inga svar och jag tvekar på om jag verkligen vill veta, egentligen. En liten biltur senare och hittar motorvägen mot Hamburg via Pankow- det riktiga DDR. En bit av världen där jag aldrig hade rastat min hund.. eller där jag kan höra en galen häst eka..