After Berlin.. (Neil Young & Crazy Horse, Waldbuhne, Berlin 2 juni 2013)

Jag och Neil Young i Tyskland är en märklig historia. Två saker är säkra – konserten blir helt annorlunda än de andra på turnén och ”Rockin in The Free World” kommer inte att spelas.. ja, så är det. Numera accepterar jag detta faktum och lever lycklig med konsekvenserna. Inte så mycket annat att göra.

Neil Young & Crazy Horse 2013 är hippieheadbanging i två timmar med en liten kvart av Neil solo. En oerhörd njutning. Det är komprimerat, intensivt, hypnotiskt. Själva formeln är fusion, alkemi. Trummor och bas tar ut rytm, kompgitarr håller melodi och Neils old black broderar, angriper, smeker låtarna – gör dom kompletta. Det liknar nästan jazz, på något märkligt sätt. Musik som skapas i ögonblicket, med en fast matris som grund. Kantigt och ojämt – ja, men på sina egna meriter.

Senaste albumet ”Psychedelic Pill” är själva ramen och kvällens två i särklass starkaste låtar är också därifrån- ”Walk like a Giant” och ”Ramada Inn”. Näst intill så nära en utanför kroppen man kan komma med musik. Hela konserten i Berlin är egentligen en uppvisning i ”vi kan ännu” av hippiegenerationen. 20000 f.d långhåriga Woodstockare samlas för högmässa i Hitlers gamla stadion för att fira individuell frihet. Från scenen är det högt, högt – ibland mycket högt och storartat. När Neil tar fram Bob Dylans ”Blowing in the Wind” solo kan man ta på känslan. Det må vara över, det må göra alla närvarande ledsna men drömmen lever där fortfarande hos +60 folket. Neil använder Dylans låt för en manifestation men utan några krav på förändring – bara ett kallt, klart konstaterande. En manifestation av ett faktum.

Neil är 67. Spelar och utvecklar sin musik mer än han gjorde när han var ung. Något att tänka på – jämför gamla inspelningar med de senaste åren och allt förbleknar. Neil spelar och är mer engagerad nu än han var på hela 80-talet. ”Heart of Gold” är på allvar nu, hos artist och publik.. och det är inget fel i det. Det kunde vara nostalgi, en hit som framförs men det är helt annorlunda. Neil sysslar inte med någon form av allsång-på-skansen eller applådhoreri kvällens klimax blir när ”F-ckin Up” förlängs med 5 minuter i en duett mellan Neil och bandet i beskyllningar om vem som är en ”f-ck up”, egentligen.. -Kanske det bästa jag sett på en scen, någonsin. Min humor och idé om hur en scenshow ska vara, precis.

Ja, det var detta med att när jag dyker upp blir allt annorlunda.. Annorlunda ljus och förstärkare och ingen ”alchemy stage-hands” show. Bara en vanlig konsert utan några teatertrix – som Neil och Crazy Horse är så förtjusta i. Ok, på ”Singer without a song” kommer just en tjej utan sång upp på scenen, bärandes en gitarr. – Klassisk hästhumor. Ja, jag får leva med att det blir annorlunda när jag dyker upp.. Berlin förra gången var makalöst, Hamburg en gång för några år sedan fantastiskt. Berlin nu – var magi. Se Neil smula sönder gamla Waldbuhne med 20000 tyska exhippies allsång i ”Hey Hey My My” går liksom inte att ta på, sätta förstånd på. Urkraften som släpps lös är mäktig och jag tror för ett tag att vi alla ska gå därifrån som jättar snart, upp för de hysteriskt branta trapporna. Vi gör det, också! Det spelas på soptunnor och man ser lycka lite här och var. T-shirt försäljarna lånar ut sina varor för provning, känn efter om storleken passar uppmanar dom – om inte kom tillbaka och byt – vi är här länge än. En gatumusikant spelar Neil på vägen ut mitt emot glockturm och har större publik än vad ”Peace and Love”-festivalen hade i förköp.. Drömmen lever, i den regnkalla juninatten – i alla fall ett litet, litet tag till.
För de som undrar vad som spelades, exakt:

Love And Only Love / Powderfinger / Psychedelic Pill / Walk Like A Giant / Hole In The Sky / Heart Of Gold / Blowin’ In The Wind /Singer Without A Song / Ramada Inn / Cinnamon Girl / F*!#in’ Up / Mr. Soul / Hey Hey, My My (Into The Black) // Like A Hurricane