Alla mot alla (EURO 2012)

Den 18e juni 2006 var jag i Leipzig, såg Frankrike möta SydKorea i fotbolls-VMs grupprunda. De franska fansen fyllde det stora Zentralstadion med sin sång ”adieu Les Bleus” den kvällen- missnöjet med Henry & Zidane var enormt. Lata divor som bara rörde på benen när de hamnade i TV kamerornas vinkel. Uppvärmningen mellan de två lagen var klassisk – SydKorea kommer in tillsammans i grupp, stannar och bugar för publiken innan de startar övningarna, vilka de gör med 100%s intensitet – divorna från Frankrike kommer in i smågrupper, gör motvilligt lite jogg och passar, någon har hörlurar på.. Matchen slutar till slut 1-1 och i stort sett hela publiken sjunger med i den hånfulla sången till de franska divorna. Ingen kan denna kväll drömma om att fransmännen ska ta sig till final i turneringen.

I EURO 2012 såg det franska spelet lika lojt och dött ut. Laget spelar ett fint spel men inget som får en att ringa en kompis. Matchen mot Sverige visade på svagheterna, en offensiv som helt enkelt inte håller i test. Benzema var iskall, på ett dåligt sätt. Nasri & Ribery verkade inte vilja känna varandra. I försvaret fick Mexes visa sin klumpighet inför mångmiljonpublken. Ett lag som inte har symetri. Hybris, dålig kommunikation i kropps & även, antagligen i det verbala språket satte ner Frankrikes förmåga flera steg. Ett alla mot alla spel istället för starka tillsammans. Den moderna fotbollens fula ansikte. Divor som bara kan arbeta när de vill eller känner doften av de stora klubbägarnas checkhäften.

Samtidigt – vi i Sverige har ett föråldrat, bonde kvar i byn, inställning till vårt landslag. Alla förväntas lägga ära & pengar åt sidan och kämpa rumpan av sig för en gul tröja. Naivt, ja visst. Samtidigt är det lite charmigt. När Ribery vägrar släppa bollen i tid, suckar vi om diva och glömmer att Anders Svensson gör samma sak fast pga bristande spelförståelse. De gör samma sak med bollen, fast av olika orsaker och vi dömer dem olika. I vår mentala bondby, är det fint att inte kunna spela men ha rätt inställning- fult att inte kunna spela pga fel inställning till sitt landslagsuppdrag. Fast.. Frankrike har vunnit både EM & VM.. i modern tid. Vi har – kvalat in till slutspel. Där är skillnaden, kära vänner. Man kommer bara så långt på att springa runt och kämpa- ska man vinna något måste kunnandet finnas också.

Spanien har haft världens mest dysfunktionella landslag ända fram tills man äntligen fick ordning på balansen mellan klubb & landslag för inte allt för länge sedan. Nu dominerar man båda kategorierna. Det är ovanligt men det går. I länder med svaga klubblag internationellt (ex; Sverige, Tyskland) blir landslagen främsta prioritet , när det är tvärtom blir landslagen svaga (ex; England) men.. Frankrike då? Inga starka klubblag internationellt och svagt landslag numera- vilket nog handlar om att det finns en hybris, mättnad istället för momentum och ära som i Spanien just nu. Det är bara frågan om hur länge spanjorerna håller kvar hungern efter framgång, tills de faller tillbaka i kaos likt fransmännen. För dagen kommer då Spaniens stjärnor kommer hålla bollen för länge och slåss i duschen..

Fotbollsvärlden är stor nog för landslag och klubblag, men räcker spelarna till? Kanske man ska bygga landslagen likt klubbar med spelare som kanske inte är landets bästa på varje position utan kan arbeta tillsammans. Frankrike i sin storhetstid gjorde så, Ginola & ett antal spelare nekades landslag och man byggde på Zidane & Henry istället. En framgångssaga. Då slipper man divkonflikter & andra dumheter. Fast som min observation vid VM 2006 visade, det kommer en dag efter alla framgångar när det är tid för alla mot alla.