Fear of the Dark (Premier League)

Premier League och det engelska samhället har efter London-kravallerna 2011 blivit annorlunda, först såg det bara ut som om det var Tottenhams premiärmatch mot Everton det året som drabbades av utfallet av de knarkkriminella ungdomsgängens brutala mordiska framfart. nu ser vi varje dag att såren går djupare än så. Nu börjar det likna de där åren på 80-talet då WBA, som lag och Viv Anderson, som spelare blev symboler för de färgade spelarnas intåg i fotbollens högsta liga. Då var det missnöje på läktarna och glåpord.  Den nya tiden innebär dock att det var på planen det började -attackerna på enskilda spelare under matcher. Anton Ferdinand & Evra blev symbolerna för detta.

2012 är det – alla mot alla. Spelarfacket, Chelsea, Liverpool. Man Utd och engelska landslaget är drabbade. Tidningar, media är fyllda med eftermälet till kravallerna 2011 genom de öppna konflikterna inom toppfotbollen. Inte så konstigt egentligen- i UK så är fotbollen en av de få ställen på arbetsmarknaden där man kan möta både vita och färgade i samma arbetslag. På samma villkor, med samma status. Miljonärerna i Chelsas spelartrupp är faktiskt fler, färgade än vita . Fotbollens överskridande gränser, sen 80-talets pionjärer, har nu gått cirkeln runt och får ta tag i nya problem. När övriga samhället nu går på det andra hållet och inte längre har multikulti som sitt mål uppstår en målkonflikt där fotbollen i UK har inte riktigt kunnat svara upp mot det nya klimatet och vet inte vad eller hur de ska tackla detta.

I Sverige- där journalisterna fortfarande sjunger ”We Shall Overcome” i falsk falsett  och tror att alla vill vara vänner har man om möjligt svårare att förstå vad som händer i Premier League. Det är inte så att Terry & Co är rasister. Det är så att tonen mellan färgade och vanliga vita engelsmän har skärpts efter London-11, precis som tonen skärptes mellan muslimer & amerikaner efter 9-11. Folk gillar inte varandra pga händelser. Världen är inte ett svenskt dagis där alla sitter i ringen och håller varandra i handen. Det finns svåra konflikter, som den när de färgade ungdomarna mordbrände ner delar av London, dessa konflikter måste få ta sin egen väg när de ska lösas. Det kommer att bli tufft under tiden ( vi ser det varje dag nu i bevakningen av PL) men i det stora hela kommer detta att lösa sig. Det förtroende som försvann i augusti 2011, den känslan av möjlig samexistens på platsen som gick förlorat tar tid att bygga upp igen. Tiden läker dock och i framtiden kommer väl, folk på gatan i London kunna leva tillsammans. Som vi i dag inte går och har fördomar mot tyskar för vad som hände i början och fram till mitten på 1900-talet..